Zmillas  tankar

Jag har nyss upptäckt att jag faktiskt kan gå i trappan också. Fast matte envisas med att spärra av den och bära mej uppför. Hon brukar muttra något om att ”…sex månaders ryggskott till innan du får…hur mycket väger du egentligen..?!” Jag fattar inte varför hon klagar, jag menar, jag klarar mig ju uppför själv!! Det finns ju jättemycket att bita sönder däruppe, så jag kan roa mig själv alldeles utmärkt!

En annan sak som matte kommit underfund med är att hon säger att hon plötsligt fattar vitsen med hundskålar som är konformade, till skillnad mot för de vanliga som vi har just nu. Tror att det har något att göra med att jag häromkvällen tog och välte en sådan, med mina bara tänder!! Inte illa vá!? Tre liter vatten for ut på golvet, och det var jättespännande, om jag gick runt och stampade i vattnet med mina tassar blev det jätteskojiga ljud. Sedan blev det ännu roligare för då bad matte mig, (jag tror att hon bad mig, jag är inte riktigt säker) att hjälpa henne att torka upp det med ett badlakan. Oj vad jag kämpade, förstod dock inte riktigt vitsen med att försöka gömma allt det dära vattnet under jättebadlakanet så jag drog bort det och tipsade matte om att man kan dricka upp det istället! Bra vá?

En annan horisont som vidgat sig är den som ligger alldeles för högt för hundnosar, dvs matbordshorisonten. Hoppar man riktigt högt och tar sats kan man få upp nosen ditupp och där mina vänner, där finns det riktigt goda saker! Mänskorna verkar dock inte tycka att det är nån bra idé, fattar inte varför. I förrgår hittade jag en tom filtallrik där uppe som inte hade något bättre för sig, så snabbt drog jag ner den på golvet. Då blev den flera !!! Men husse blev inte så glad…
Annars lever jag enligt devisen att allt som rör sig går att äta. Samt allt som inte rör sig. Stenar till exempel. Snö brukar jag få äta, men det blir så kallt i magen efter en stund så det är inte lika roligt. Får jag tillfälle kommer jag nog att prova på glödlampor också nån gång, precis som mamma ;)

Nä nu är jag trött och ska gå och lägga mig. Det är förresten inte klokt vad jag växer, numera när jag ska hoppa ur korgen på morgonen så fastnar jag inte längre halvvägs och dinglar med bakkroppen över kanten som jag gjorde alldeles nyss. Matte fick alltid komma och hjälpa mig, men nu klarar jag det galant alldeles själv.

Go´nattt och voff på er;

Zmilla rumplima